|
Nu har jag funderat för mycket igen. Dagdrömmaren (eller mr. overkill) is back! Ingen större skräll med andra ord. Men jag kan ju lika gärna dela med mig av mina tankar och funderingar eftersom det har blivit lite av min grej den senaste tiden. Den här gången kretsar mina tankar kring något ganska enkelt och vardagligt men ändå konstigt och komplicerat. Nästan på gränsen till frustrerande. Varför blir det aldrig som man tänkt sig? Vad man än ska göra, i nästan vilken situation som helst, så får man ju upp en bild i huvet om hur det ska gå till. "Det kan ju bara gå åt helvete" Man använder sin fantasi till bristningsgränsen för att måla upp ett så perfekt scenario som möjligt, inte sant? Men hur ofta blir det som man har föreställt sig? Men de kanske bara är jag som är fruktansvärt naiv och/eller alldeles för mycket av en optimist (välj själv). För vilken situation jag än ska ställas inför så bygger jag upp förhoppningar så till den milda grad att jag i stort sett alltid blir besviken. Nu låter de ju som att jag aldrig har roligt men så ligger det självklart inte till. Jag vill nog bara att allt jag gör ska vara perfekt. Det kan ju faktiskt vara så att det är jag som är problemet. Men jag tror inte att det är så enkelt. Skulle folk kunna läsa mina tankar så hade dom nog fått sig ett gott skratt. Tänk er själva. Jag går runt skitnöjd med mina förhoppningar och varje gång slutar det med att jag står där som ett fån och undrar vad fan som hände (patetiskt inte sant?). Ska de gå så långt att man helt enkelt måste sluta vara förhoppningsfull? Ska man behöva inse att man har gått runt som ett fån med ett leende på läpparna i snart 24 år och inte vetat att man hela tiden har haft helt fel inställning till livet? Det är en sak till jag har funderat på som tillhör ämnet. När man inte har några förhoppningar, t.ex. när man gör något impulsivt, då man inte hinner bygga |
upp några som helst förhoppningar. Är de inte så att man ofta har jävligt kul i sånna situationer? Kan det va så att ödet inte riktigt hinner med att sabba ens förhoppningar? Ödet kanske måste ha en viss betänketid och om man agerar tillräckligt fort så kanske man kan styra över det(eller möjligtvis lura det) i små korta sekvenser. Nu blev det kanske lite väl djupt men fundera på det. Låt det sjunka in. Kan kanske ligga något i det ändå. Jag kan ge ett exempel. Ponera följande scenario: Du står framför en person av motsatta könet (eller samma kön om du föredrar det). "Det kan ju bara gå åt helvete" De har vart fest och det är dax att tänka på refrängen. Du är intresserad av den här personen och har ett ypperligt läge att, så att säga, "göra ditt drag". Du kan nu i detta ögonblick välja att handla snabbt, att chansa helt enkelt. Eller så kan du vänta å se men då med risk att du aldrig får reda på vad som hade hänt. Om du väljer att avakta så hinner ödet ikapp dig och kan komma på en mängd olika scenarion om hur situationen kommer att utvecklas. Men om du väljer att agera så finns det bara två, kanske tre, troliga resultat att vänta. Ett: Ditt djärva beslut ger utdelning (tolka som du vill). Två: Ditt djärva beslut ger inte utdelning (ett "tack å hej" på plats). Eller möjligen tre: Ditt djärva beslut ger utdelning men följs av ett "tack å hej" (helst morgonen efter, vilket inte nödvändigtvis behöver vara något negativt). Nu har du förhoppningsvis fått lite klarhet i vad jag menar. Antingen håller du med mig(i alla fall lite kanske), eller så tycker du jag är helt dum i huvet. Om det är det senare så kan jag inte klandra dig. Jag har funderat på det själv faktiskt. Självdistans är ett mäktigt försvar! Jag har bestämt mig för att istället för att ändra inställning så ska jag sluta fundera så mycket och börja agera. Det kan ju bara gå åt helvete..eller? /Green
|
Varför blir de aldrig som man tänkt sig?