|
Titeln på denna krönikan säger väl allt. Men jag ska förklara vad jag menar. Har du nån gång fått känslan av att du sitter fast. Att livet går på tomgång i väntan på att något stort ska hända. En känsla man inte kan göra något åt. Man sitter fast men allt man kan göra är att vänta. Man vet att man måste göra något men man vet varken vad man ska göra eller hur man ska göra det. Jag känner att jag har fastnat mellan två faser. "
Varför ska man ha så jävla svårt att gå vidare" Det är en del av mitt liv jag måste lämna bakom mig för att kunna gå vidare. Men den hänger liksom kvar. Ungefär om en bit toalettpapper som har fastnat under skon.
Jag pratar naturligtvis i huvudsak om kärlek. Som vanligt. Börjar bli ett ständigt återkommande tema i mina krönikor. Men det är ju dock ett ständigt aktuellt ämne som knappast kan bli uttjatat. Eller? Skit samma. Åter till ämnet. Ibland kan det vara jävligt svårt att ta ett beslut. Man vet vad man måste göra men man vet också att man själv blir lidande av konsekvenserna. Med varje beslut man tar så följer ju alltid ett nytt. Alla beslut och handlingar man gör idag har ju betydelse för hur morgondagen kommer att se ut. Att man fattar besluten man vet att man måste fatta trotts konsekvenserna av dom. Det kanske är så man vet att man börjar bli vuxen. Det är väl kanske så man utvecklas som person. Att man får erfarenhet av både bra och dåliga beslut man tar. Man lär sig inte av sina misstag. Man lär sig av sina erfarenheter. Sina beslut.
Jag har en liten teori. Varje förhållande man har är en fas. Tiden mellan förhållanden är ju också faser men, enligt mig, kanske lite mindre betydelsefulla. Just nu är jag i en mellanfas eller, som jag kallar det, en "overkill"-fas. En fas där man överanalyserar alla känslor och beslut vilket i stort sett innebär sömnlösa nätter och på tok för mycket cigaretter. Jag har tagit besluten jag vet att jag var tvungen att ta. Nu ska man bara komma över henne och gå vidare. Men det känns som den här stan är för liten. Jag ser henne i stort sett varje helg på krogen och då rasar motståndet man har byggt upp som ett korthus. Det blir som ett slag i magen. Det blir alltid lite stelt småprat. Man står där och ler och är trevlig."Men va hjälper det" |
Allt man vill göra är att dra henne intill sig, stryka hennes kind, och ge henne en långsam kyss. Men det finns en mängd olika anledningar att hoppa över det scenariot.
Varför ska man ha så jävla svårt att gå vidare? Vissa klarar de galant. Tyvärr är jag inte en av dom. Det är en konstig känsla de där. Att behöva glömma någon som har betytt så mycket. Att behöva tvinga sig själv att glömma. Man har fattat det tunga beslutet att inte träffa henne mer men ändå tänker man på henne varje dag. Jag undrar varje dag om vi kommer kunna vara vänner. Jag hoppas det. Men just nu har jag ingen aning. Jag har gått igenom det jobbigaste nu och jag vill inte uppleva det igen. Rädslan för att falla dit igen kan nog vara avgörande i slutändan. Jag önskar att jag bara kunde vakna upp med henne sovandes vid min sida. Att allt bara va en sjuk dröm. Men det är lönlöst. Jag vet att det aldrig mer kommer att bli vi två igen. Jag har insett det nu. It just was'nt ment to be. Men hennes leende, hennes skratt, hennes lukt. Alla hennes unika egenheter har liksom ättsat sig fast i hjärnan och hjärtat. Tiden läker ju alla sår som man säger. Tyvärr är läketiden varken en smärtfri eller snabb process. Ärligt talat, om man inte kan få den man vill ha så kan man väl för i helvete i alla fall få glömma den personen så att man gå vidare med sitt liv. Men tydligen inte. Det räcker tydligen inte med att man ska bli dumpad, nej nej, man ska dessutom få ett straff också. Ett krossat hjärta med obestämd läketid. Känns så jävla rättvist! Man ska leva som ett känslomässigt vrak som ligger och funderar på sån här skit hela nätterna. Man kan ju i slutändan inte bli annat än förbannad. Men vem ska man bli förbannad på? Sig själv? Är allt mitt fel? Vad gjorde ja för fel? Du ser, man skulle fan kunna gräva ner sig i all skit man funderar på och alla förbannade klischeér."Det blir som ett slag i magen" Men va hjälper det?
Förhoppningsvis kanske man har lärt sig något av denna erfarenheten. Frågan är bara vad. Kanske att man aldrig kan räkna med någon annan än sig själv. Lite klyschigt kanske men ändå lite tänkvärt. Men just nu är det som om livet står i pausläge. Man önskar att man kunde snabbspola ett par månader men allt man kan göra är att vänta. Vänta på att någon eller något ska komma åt play-knappen. Så att livet kan börja igen.
/Green
|
Waiting for my real life to begin